Varför har jag gjort som jag gjort? För att jag är dum i huvudet, uppenbarligen (ooh, u dont say!). Jag är ju några år yngre än dej & vi är nog egentligen på helt olika plan i livet. Du vet ju vad jag vill, & jag skämms sjukt mycket över att jag känner så. Men om de är så man känner så är de inte så lätt att ignorera det. Även fast jag vill. För jag älskar dej, det gör jag & kommer alltid göra. Även om du hatar mej, så kommer du iallafall alltid finnas i mitt hjärta. Nu och föralltid. Jag skiter i om du tror mej eller inte, men det är iallafall det som är sanningen. Ja, jag kanske är jätte-mycket-äckel-dålig på att visa det. Förlåt.

Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva för att få fram det jag vill. Har så svårt att välja mina ord. Detta inlägg har tagit x antal timmar att få ihop. Och det kommer nog inte vara klart när jag väl publicerar det. Men bara jag får fram lite tankar så är det bättre än inget. Förstår inte varför ja inte kan snacka så fort det blir "jobbigt". Blir som en klump i halsen där orden inte kan ta sej förbi.

Så, varför kom jag fram till mitt "bestlut"? Jag tröttnar extremt fort på saker. Allt. Vill liksom ha nya saker. Vardagarna är ganska gråa & trista: skola, kommer hem, gör nada, sova. Så börjar det om. Helglerna är nog nått liknande. Vill absolut inte säga att vi är tråkiga, men det blir liksom samma sak, hela tiden. Aldrig nått nytt. & egentligen, vem orkar göra nya saker hela tiden? Grejen är att: vill jag träffa nån någongång, som typ Amanda, Lollo eller nån DÅ VILL JAG KUNNA GÖRA DET. Det är så många gånger du surar för att jag vill träffa kompisar. Därför jag blivit sur när du dragit iväg till folk. Ond cirkel. 

Det jobbigaste med dethär är att inte kunna höra av mej till dej när jag vill, för du har varit som min bästa kompis. Alltid där för mej, som ingen annan har. Vill kunna ringa, snacka skit, ligga & kramas & hoppas att livet vänder mot det bättre snart. Det jobbigaste är att jag inte kommer ha DEJ kvar! Klart ångern har kommit smygande, men jag är rädd att om vi skulle bli tsm igen, kommer ja såra dej ännu mer nästa gång. Har aldrig velat göra dej illa & ja hoppas att du förstår de!

Igår skulle det ha varit 2 år & 2 månader. Fan.

Varje ord som når mina öron är som rakblad.
No fukking more.
Fan.

Jag satt i soffan & funderade på allt jag har tänkt att göra och vart alla pengar ska gå någonstans. Det är så mycket jag vill få gjort på alldeles för lite tid, så kände mej väl lite stressad. När jag sitter i min egna lilla värld frågar Fredrik mej: "Är du stressad, gumman?". Det är så sjukt hur bra han kan läsa av mina ansiktsuttryck. Jag tror inte att någon annan skulle kunna se om jag se stressad ut, förutom honom. Men sen har vi 'varit med varandra' i snart två år. Då menar jag den tiden vi har spenderat tillsammans. Så egentligen är det nog inte så konstigt. Det är en av anledningarna varför jag älskar honom ♥